I första hand är vi alla människor

Blogg
Min VM-resa är över. Även om den inte kryddades av några framgångar för Ulricehamn var den känslomässigt berörande på ett annat och större plan.
En mindre lokaltidnings budget tillåter inte speciellt många längre utflykter på ett år. Och när man väl gör den där resan vill man verkligen att den ska ge något till läsarna.
Därför har det varit nagelbitarveckor även för oss – från att VM-resan bokades runt nyår till att Hanna Falk blev klar för sprintlaget bara en dryg vecka innan tävlingarna i Seefeld skulle inledas.
Med både Viktor Thorn och Falk på plats släppte sedan nervknutarna. Det skulle gå att göra vettiga artiklar med Ulricehamnsvinkel både inför och efter tävlingarna.
Efter sprintprologen växte förstås förhoppningarna, för att sedan spricka bara ett par timmar senare.

Ulricehamnsklacken gav Hanna Falk och Viktor Thorn sitt helhjärtade stöd.

Men teamsprinten fanns ju i alla fall kvar. Där skulle ju Viktor Thorn tillsammans med Calle Halfvarsson tampas om medaljerna.
Så blev det som bekant inte heller. Och efter Thorns förkylning och inställda deltagande i söndags får man nog lov att erkänna att min VM-resa ur ett strikt Ulricehamnsperspektiv blev lite av av ett antiklimax.
Jag fick se de båda UIF-åkarna tävla i ungefär elva minuter totalt, under en enda dag. Det är inte speciellt mycket på en sex dagar lång resa.
Det har förstås gått att göra andra artiklar som lämpar sig i UT, som Ragnar Sigurgeirssons fascinerande resa från division 3-fotboll i UIFK till VM-deltagande, Ulricehamnsklacken som varje VM-dag lyste upp huvudläktaren med sina vita jackor och även Maja Dahlqvists väg från en undanskymd tillvaro på Sverigecupen på Lassalyckan till rampljuset på VM-prispallen.
Och är det något som jag verkligen tar med mig hem från VM är det precis den känsla man så ofta får med sig från resor till andra länder och platser – nämligen att jag, trots den roll och det arbete jag har, faktiskt bara i tredje hand är ulricehamnare.
I andra hand är jag svensk.
Men i första hand är jag i precis som alla andra en människa i den här världen.

Varför bara välja ett land när man kan hålla på flera?

Det är det som gör att man kan känna så oerhört för Mari Eide, och allt hon genomgått efter sin systers bortgång, trots att det var hon som snuvade Hanna Falk på det avancemang vi alla hoppades och trodde på.
Det är det som gör att det värmer så oerhört att höra publikens stöd till libanesiska sprintjumbon Ghiwa Fakhry, som säkert överkommit massor av svårigheter för att ta sig till VM, trots att hon är sämre på att åka skidor än den genomsnittliga ulricehamnaren.
Det är också det som gör det så oerhört rörande att se Maja Dahlqvist glädje efter hennes känslomässiga bergochdalbana de senaste dagarna.
Trots att jag hade kameralinsen som filter och sköld kunde jag inte värja mig där på fototrappan i målfållan efter guldet i teamsprint.
Jag grät en liten skvätt och hade full ståpäls på armarna.
Det var bara passande att Gunde Svan dök upp på prisceremonin en liten stund senare.